Hela den här texten kommer från Olaus Petri som var ögonvittne till Stockholms blodbad. Texten är översatt till modern svenska enligt ChatGPT. Obs texten har inte kontrollerats och texten utgår från Flemmings översättning från 1860. Bilderna är AI-genererade och kan innehålla historiska fel.
https://sv.wikisource.org/wiki/Sida:Olai_Petri_Svenska_Kr%C3%B6nika_(Klemming_1860).pdf/338
Kristian red in i Stocholm 7 September 1520
När nu allt var beställt och klart, som tillhörde kungens inträde, gick borgmästarna ut på södra malm för att möta honom.
De överlämnade stadsportnycklarna till honom, och då togs han med i processionen och fördes först upp till bykyrkan, sedan till slottet och sedan till Gorius Holstes hus, där han sedan vistades en tid. Detta inträde ägde rum den sjunde dagen i september månad, som är Mårmässans afton. Kungen lät blåsa i trumpeterna och utropa frid.
Han lät också omedelbart resa upp en galge på Stortorget och en annan på järntorget, och efter några dagar lät han kvartera Måns Jonsson på stortorget. När han hade utsett ämbeten och gett order enligt sin vilja, seglade han till Danmark och kom tillbaka strax före helgmässotiden.
Hela adeln från hela riket samlades i Stockholm, och även några myndiga från alla städer, bergslagen och hela landet. De kom dit på Alla helgons dag, som då var på en torsdag, år Herrens 1520. Kung Kristian hade låtit bygga en borg på Brunkaberget och kallade dit alla som hade kommit från hela riket till Stockholm, och all hans krigsfolk höll till där nere vid berget. Biskopen förde då fram hela rikets beskrivning och några fullmaktsbrev från alla städer, bergslag och socknar över hela landet.
Kristian blev hyllad som Sveriges kung och kröntes
Kristian blev hyllad som Sveriges kung och kröntes. Så förde då biskopen Jöns Billenake från Fyn fram ordet till de svenska folken, och gick igenom hela hans grund därpå, att kung Kristian hade fullkomlig rätt till Sveriges tron. Han hade blivit krönt till den i sin fars tid och hade riksrådets brev på det, och han hade också rätt till riket enligt Sveriges lagbok, som innehåller det som också lästes upp, att om kungen har en son som är tillräckligt gammal för att styra, ska han vara näste i tronföljden.
Och Billenake försvarade sin grund så att ingen kunde med rätta argumentera emot att kung Kristian hade rättmätigt annekterat riket. Men de som agerade emot honom gjorde fel genom att vilja frånta honom hans rättigheter, vilket inte tillkom dem. Och han frågade de vanliga människorna om de ville erkänna honom som deras herre och kung, så länge han hade sådana rättigheter till riket. Och svaret blev: Ja, det vill vi.
Då svor man honom trohet, lovade honom lydnad och erkände allt som tidigare hade bekräftats med brev och sigill. Men nästkommande söndag kröntes han av ärkebiskop Gustav och de andra biskoparna i Stockholms bykyrka.
Då avlade han också ed och stadfästelse på allt som tidigare hade bekräftats och mottog sakramentet framför högaltaret. När mässan och ceremonierna som hörde till kröningen var avslutade, restes en stol framför altaret, där han då adlade Otto Krumpen, Claus Bille, Sören Norby och några fler av sina kaptener och befälhavare till riddare.
Kungen lät utropa och meddela att han inte hade funnit tillräckligt många svenska män som förtjänade sådana utmärkelser, men att han vid ett annat tillfälle skulle göra det om det fanns sådana. När det var gjort, reste sig kungen och stod kvar vid altaret.
Då hade kejsar Karls herald skickats dit, han kom fram och ställde sig mitt emot kungen och hade ett tal för honom på latin. Han hade också en guldkedja runt båda sina händer med en guldbrosch, och när han hade framfört sitt tal, lade han samma kedja runt kungens hals och förde honom in i det burgundiska förbundet och lovade honom hjälp och stöd från hela förbundet när det behövdes.
Ärkebiskop Gustav klagade över övergreppet som hade skett mot honom
När då allt avslutats som skulle avslutas där i kyrkan, gick kungen till bordet och hade sällskap av svenskar, tyskar och danskar, och firade högtiden för sin kröning i tre dagar. När nu den högtiden var över, började en annan gästabud på nästföljande onsdag. Då hade kungen samlat alla svenska herrar tillsammans med de danska och tyska i den stora salen på slottet.
Och han hade ordnat det så att ärkebiskop Gustav framträdde och började klaga över övergreppet som hade skett mot honom tidigare av herr Sten och hans medhjälpare. Där Sankt Eriks slott hade förstörts och stora skador hade orsakats på de heliga kyrkornas ägor. Och hans begäran var att Stäket skulle återuppbyggas och att all hans skada skulle ersättas, den skada han hade lidit. Hans klagomål var av rättvis karaktär.
Men kungen, som hade undvikit att ta upp detta ärende, hade andra planer i sinnet för att driva igenom dessa klagomål än ärkebiskopen kunde föreställa sig, eftersom han sökte många människors liv genom det. Och eftersom ärkebiskopen inte var lika angelägen om deras liv som han klagade över, blev kungen missnöjd med honom och straffade honom därefter med hårda ord, så att ärkebiskopen blev rädd.
När sådana klagomål framfördes, blev fru Kristina, herr Stens efterlevande änka, hårt ifrågasatt. Hon framförde brevet som hade utfärdats, där det stod att Stäket skulle rivas och att Gustav Trolle aldrig mer skulle erkännas som ärkebiskop. Alla som hade utfärdat brevet hade också svurit tillsammans att de skulle försvara varandra, lida och stödja varandra vad som än kunde hända. Baserat på denna försäkran beslutade kungen att betrakta dem alla som förrädare, eftersom de hade förseglat brevet. Och eftersom biskop Hans sigill från Linköping också fanns där bland dem, sade han sig vara nöd och tvingad till vid förseglingen och blev därmed friad.
Många av de svenska männen blev halshugna
Men biskop Vincentius i Skara och biskop Matts i Strängnäs, tillsammans med många av de svenska adelsmännen, deras tjänare och Stockholms borgare, blev gripna och fängslade. Vissa satt i tornet, andra i kapellet och vissa på andra platser på slottet, och de tillbringade natten där. Då blev Uppsala ting och alla bekräftelsebrev på samma ting bortglömda, de som hade skickats från Danmark. Likaså blev alla löften och förpliktelser som han hade gett tidigare på pingstdagen bortglömda, när han själv med sin flotta anlände till Stockholm. Ja, allt blev bortglömt, som hade utlovats vid kungens hyllning och kröning dessa dagar, där även nattvarden togs emot.
På morgonen därnäst, den åttonde dagen efter Alla helgons dag, lät kungen blåsa i trumpeterna och utropa att ingen skulle lämna sina hem, utan alla skulle förbli där de var. Vid middagstid lät han föra biskopen i Skara och biskopen i Strängnäs, tillsammans med riddare och riddarnas män samt borgare som han hade låtit gripa, ut på stora torget för att avrätta dem.
När de hade kommit ut på torget och stod där i en ring, stod några av kungens rådgivare i en balkong. Niels Lycka talade till folket som stod på torget och bad dem att inte vara skrämda av bestraffningen som skedde där. Han sa att Kunglig Majestät (så sa han) hade högtidligt beordrat och krävt sådana straff av ärkebiskop Gustav, som hade knäfallit tre gånger och bönfallit och begärt att den orätt han hade lidit skulle bestraffas, och mycket annat sådant framförde han för att rättfärdiga kungen. Då ropade biskop Vincentius under ögonen på honom och sa att han inte talade sanning, utan att hans kung handlade med lögn och förräderi mot de svenska männen.
Han begärde att de andra också skulle få en dom för sig och veta hur de skulle dö, och han uttryckte kraftiga ord mot kungen och sa att Gud skulle hämnas över sådana övergrepp och orätt.
Biskopar, riddare och borgmästare blev avhuggna. På samma sätt ropade även Anders Ruth och Anders Karlson, där de stod i ringen, och uppmanade de svenska männen att betrakta sin skada och inte låta sig förrådas av falska brev och ting, som nu hade skett, och att de skulle hämnas sådana tyranniska handlingar om de kunde, och de ropade även till himlen.
Biskopar, riddare och borgmästare blev avhuggna
Sedan blev biskop Matts i Strängnäs avrättad framför rådstugan, och hans huvud lades mellan hans ben, vilket inte skedde med någon av de andra. Ingen av de svenska männen, sedan det kom till tinget, hade lagt sig så mycket tillrätta för kung Kristian som biskop Matts, och om det inte hade varit omöjligt för kungen att genomföra sin vilja här i riket, hade inte biskop Matts föregått honom.
Sedan blev biskop Vincentius avhuggen, efter honom Herr Erik Abrahamson, sedan Erik Knutsson, sedan Herr Erik Johansson, därefter Erik Ryning, Herr Erik Nilsson, Eskil Nilsson, Joakim Bragde, Måns Green, Erik Kuse, Olof Björnsson, Gunnar Galle, Bengt Ericsson.
Och sedan borgmästarna, och de är följande, först tre borgmästare, Jöns Gudmundsson, Anders Olafsson och Anders Henricsson. Sedan följande rådmän, Olof Hanson, Måns Budde, Baggans Björn, Anders Ruth, Anders Karlson, Michel Nilsson, Knut Öning, Erik Helsing, Peder Ericsson, Åsmund, Matts Crona, Jakob Pedersson, Nils Birgerson och Hemming Grönskalle. Från allmänheten, de som är namnkunniga, Henrik Stråbock, Lambert Båding, Hans Weser, Simon skräddare, Långe Nils, Peder Staffansson, Pål skinnare, Gudmund skinnare, Erik smed, Peder Budde, Anders kötthandlare, Matts tunnbinder, Nils Mattsson, Lambert bårdskeppare och Lasse Hass. Dessa och ännu några fler blev avrättade första dagen.
Många fler blev avhuggna i Stockholm 1520
Men dagen efter blev Kättil skrivare avhuggen och sex eller åtta andra tillsammans med honom. Deras döda kroppar låg sedan på torget från torsdagen till lördagen. Det var en sorglig och bedrövlig syn, hur blodet blandades med vatten och träck, som det brukar vara, flödade ner från torget i rännorna. Ja, det var en hemsk och grym massaker, så att aldrig tidigare har någon som bär det kristna namnet varit inblandad i sådana förfärliga händelser, där någon har med avsikt och överläggning gått tillväga och låtit döda så många människor utan någon rättvisa enligt deras egna eder, brev och sigill.
Och kung Kristian har inte bara dödat dem till kroppen, utan även, så långt det var möjligt för honom, deras själar när de oväntat mötte sin död, och ingen klerk kunde instruera dem för att frälsa deras själar, utan dessa öppna mördare, tjuvar och rånare skulle hamna i yttersta plågor. Även om kropparna blev fördärvade, kan ändå själarna vara bevarade, men kung Kristian hade inte den inställningen, utan han ville förstöra både liv och själ och gav dem ingen möjlighet att tänka på något före sin död.
Utan han lät en stor del av dem tas från sina hem där de arbetade och misstänkte inget ont, och föras direkt till torget och lät hugga av deras huvuden, vilket skedde med Lambert bårdskeppare när han stod och rakade sig och blev tagen och förd till torget, och Lasse Hass som stod på torget bland kungens knektar och såg på när de andra avrättades och grät över det, därför blev han indragen i ringen och avhuggen.
Sten Stures döda kropp blev bränd tillsammans med de andra.
Och kort sagt, alla mötte de sitt öde oförberedda, eftersom ingen rättvisa föregick, vilket borde ha skett. Att döda både liv och själ är en fruktansvärd mordhandling när man väl besinnar sig på det. Därefter lät kungen tända en stor eld på lördagen vid Södermalm och lät dra ut de döda kropparna och bränna dem. Han lät också gräva upp Sten Stures döda kropp, som hade legat i jorden i över ett halvt år tillsammans med ett spädbarn, och lät dem brännas tillsammans med de andra. Her Morten Jonson, prebendatus i Stockholm, hade tidigare blivit uppgrävd från jorden, och ärkebiskopen hade anordnat det. Nu blev alla dessa brända som förrädare, efter att de hade stått emot ärkebiskopen och samtyckt till att hans slott skulle förstöras.
Men kung Kristian räknade dem inte som förrädare när de hyllade honom som sin kung. Inte heller ansågs biskop Vincentius och biskop Matts vara förrädare när de krönte honom tillsammans med ärkebiskopen, men de skulle brännas som förrädare. Men Gud har inte glömt bort sådana.
När borgarna sedan blev avhuggna, togs alla nycklar ifrån deras hustrur, och därifrån togs guldsmycken, silver, pengar och alla bästa ägodelar ut som förbrutet gods, även om ingen rättvisa förekom och hustrurna skulle få behålla husen som sin andel. Och efter den föregående avrättningen blev många avhuggna, bland dem var Olof Walram och Erland Esbjörnsson.
Men de som hängde på stora torget på galgen dag efter dag, kunde man inte räkna ordentligt på, eftersom galgen var ofta full och ibland tom. Och de som hängdes var främst tjänare till adelsmännen som hade blivit avhuggna, och många blev hängda med stövlar och sporrar som de hade ridit in i staden med, vilket var ganska fruktansvärt.
Många blev avhuggna i Finland och på andra platser.
När sådana grymma mord hade skett i Stockholm, hade kung Kristian gett order om att samma sak skulle ske i Finland. Där blev då herr Åke Öriansson, Tönne Ericson, Niels Eskilson och Hemming Gadd avhuggna, tillsammans med många andra. Dessutom fångade han fru Kristin och några andra adliga kvinnor och sände dem sedan till Danmark. Kung Kristian började alltmer visa sina avsikter om att göra svenskarna till sina egna trälar, ester och hakar, och han bjöd ut att ingen bonde skulle få ha värdiga vapen eller armborst. Ibland tog han dem från bönderna och högg dem i bitar, något han noga övervägde att göra över hela riket. Han hade också Sveriges lagbok i åtanke, där han ansåg sig ha rätt.
Eftersom han som herre var blodtörstig, hade han också sådana fogdar, en del som delade hans åsikter, bland dem var mäster Diderik den högste, Jöns Mattsson, Claes Holst och flera andra, som också hade lust att se det svenska blodet rinna. Anders Persson, som var fogde i Örebro, begav sig dit där de bodde och befriade dem från honom.
Det blev då ett talesätt bland kungens folk att den svenska bonden kunde väl gå med plogen med en hand och ett träben. Och många sådana ord användes då, som de flesta känner till. Och deras hovmän, som hade blivit avhuggna, vågade inte resa sig upp sig, endast Sören Norby var deras tillflykt. Efter att biskopsstolarna i Skara och Strängnäs nu var lediga, skickade kungen mäster Didrik till Skara och biskop Bellenacke till Strängnäs som biskopar, båda märkliga män som visade sig väl lämpade för sådana ämbeten med sina handlingar.
Kristian begav sig till Danmark och reste galgar i varje stad.
När kung Kristian hade ordnat allt i Stockholm med ämbeten och befallningsmän enligt sin vilja, gjorde han sig redo att resa över landet och tillbaka till Danmark. Och överallt där han skulle komma till städerna, reste galgar på torgen.
Där var Claes Holst kaptenen först. Han blev själv hängd i Söderköping enligt kungens order i den galgen han hade låtit resa, tillsammans med sin egen skrivare och en av hans tjänare blev hängd i Linköping och en i Västervik. Så kom kungen till Linköping och höll där sina hov.
Därefter kom han till Västervik och lät där inkvartera Sven Höök och Peder Smed. Och när han kom till Jönköping, lät han där avhugga Lindorm Ribbing och några andra. Särskilt lät han där avhugga två barn från Ribbings släkt, det ena var cirka åtta år gammalt och det andra fyra eller sex år gammalt. Därefter kom han till Nydala kloster, där betalade han så mycket i härbärget att han lät dränka abboten tillsammans med några av hans bröder. Till sist kom han då tillbaka till Danmark igen. Och denna resa från Stockholm till Danmark var sådan att varje stad han kom till fick offra någon. Så att var och en förståndig man väl kunde inse att han skulle vara en plåga för de svenska människorna och ett ris som Gud ville straffa dem med. Men lovat vare Gud i evighet som har kastat detta riset i elden.
About The Author
Svenska 
English