Iranska drönare och missiler avfyrades mot specifika mål i Tel Aviv den 13:e april 2024. Den israeliska militären sa på söndagen att ”99%” av de mer än 300 projektilerna som Iran avfyrade mot Israel blev nedskjutna. Av dessa var 170 drönare och 30 kryssningsmissiler och 120 ballistiska missiler Endast ”ett litet antal” ballistiska missiler nådde landets territorium. De flesta avvärjdes, men de som trängde igenom orsakade mindre skador på infrastrukturen vid Nevatim flygbas sade talespersonen för Israels försvarsstyrkor, konteramiral Daniel Hagari.
Hur ser Irans vapen program ut med drönare och kryssningsrobotar?
Iran har utvecklat ett brett sortiment av obemannade luftfartyg (UAV), inklusive både spaningsdrönare och beväpnade drönare. Bland de mest kända modellerna finns:
- Shahed-129: Lanserades 2012, är en drönare av typen Medium Altitude Long Endurance (MALE), baserad på designen av den israeliska Hermes 450. Den är kapabel att utföra slag och används av den Islamiska revolutionsgardet (IRGC). Shahed-129 kan bära vapen som Sadid-1-missiler och har en uthållighet på upp till 24 timmar beroende på modell och last. Denna UAV rapporteras ha en räckvidd på upp till 1 700 kilometer, vilket möjliggör långdistansuppdrag över stora avstånd.
- Mohajer-6: Serietillverkad sedan 2018, är designad för spaning och övervakning men kan även bära vapen. Den har levererats till IRGC:s markstyrkor och är utrustad med förmågor som infraröd, elektro-optisk och laseravståndsmätare. Den kan bära minst två pansarvärnsguidade missiler och har en uthållighet på 16-24 timmar beroende på last. Typiskt har denna drönare en mer begränsad räckvidd, vanligtvis omkring 200 kilometer, vilket gör den lämplig för uppdrag närmare basen.
- Ababil: En äldre generationens drönare använd för olika uppdrag inklusive attackroller. Den har använts i olika konfigurationer över åren.
Dessa räckvidder möjliggör för Iran att genomföra en mängd olika militära operationer, från spaning till direkt stridsroll över regionala områden.
Irans drönarprogram
Iran har en stark betoning på inhemsk tillverkning för att minska beroendet av utländska leverantörer, vilket ytterligare främjar dess drönarutvecklingsprogram trots sanktioner och teknologiska embargon
Iran har utvecklat en betydande kapacitet för produktion av drönare, som till stor del sker inom landets gränser. Detta stöds av Irans förmåga att designa och bygga egna drönardelar, vilket minskar beroendet av utländska leverantörer. För att utöka sin drönarproduktion och minska sårbarheten för externa påverkan har Iran även etablerat produktionsanläggningar utomlands. Till exempel har Iran öppnat en drönarfabrik i Tajikistan. Denna fabrik är del av en bredare strategi för att stärka bilaterala relationer och överföra värdefull teknik och kunskap till andra länder. Anläggningen i Tajikistan är bara ett exempel på hur Iran försöker diversifiera sin produktion och samtidigt stärka sin geopolitiska position. Tajikistan ligger i Centralasien och gränsar till Afghanistan, Kina, Kirgizistan och Uzbekistan. Landet var en del av Sovjetunionen fram till dess upplösning 1991, vilket kanske förklarar varför det ibland kan förväxlas med att vara en del av Ryssland
Dessutom har Iran exporterat drönare och drönarteknologi till Ryssland och har planer på att upprätta en tillverkningsanläggning där för att ytterligare stärka dessa band och öka produktionskapaciteten. Detta indikerar en strategisk användning av sin drönarkapacitet för att inte bara förbättra sin militära slagkraft utan också för att skapa diplomati och internationella allianser genom teknikexport.
Trots internationella sanktioner har Iran lyckats skapa en robust drönarindustri och utför större delen av tillverkningen lokalt. Landet har varit aktivt med att reverse-engineera utländsk teknologi för att förbättra sina egna drönarkapaciteter. Till exempel har Iran försökt kopiera teknik från nedskjutna amerikanska drönare som RQ-170 Sentinel.
Kryssningsrobotar
Kryssningsrobotar eller kryssningsmissiler är vägledda vapen som kan användas för att leverera en stor sprängladdning till ett exakt, förutbestämt mål med hög precision. De är kända för sin förmåga att kryssa på låg höjd och undvika fiendens radar.
Ballistiska missiler är raketsystem som skjuter upp sin last i en hög båge ut i rymden. De följer en ballistisk bana, vilket innebär att de drivs och styrs endast under den första delen av flygningen. När deras drivmedel tar slut, fortsätter de att färdas genom rymden i en bana som bestäms av gravitationen, precis som en kastad sten skulle göra. När de återinträder i jordens atmosfär, faller de mot sitt mål med mycket hög hastighet. De är uppdelade i olika kategorier beroende på deras räckvidd: kortdistans (till exempel Scud), medeldistans, interkontinentala etc.
Ballistiska missiler kan bära konventionella eller kärnvapenladdningar och är ofta utformade för att leverera vapen över långa avstånd med stor precision. De kan dock inte styras efter det att drivmedlet tagit slut, vilket innebär att de måste ha mycket exakta lanseringssystem för att träffa specifika mål.
Iraniernas förmåga att använda kryssningsrobotar kompletterar deras användning av UAV:er (obemannade luftfartyg) som första anfallsalternativ. UAV:erna används för initiala spanings- och attackuppdrag för att förbereda eller komplettera större robotangrepp, där kryssningsrobotar kan leverera kraftigare och mer precisionsriktade slag mot strategiska mål långt bortom Irans gränser.
Iran har en omfattande arsenal av kryssningsrobotar, som har utvecklats för att stärka landets försvarskapacitet och förlänga dess slagkraft på längre avstånd. De använder flygmotorer för att framdrivas under hela sin flygning och flyger på låg höjd, ofta under radarn, mot sitt mål. De styrs genom hela flygningen och kan manövrera på väg mot sitt mål, vilket gör dem mycket precisa. Kryssningsmissiler kan vara land-, luft- eller sjöbaserade och de är utformade för att bära konventionella eller kärnvapenladdningar.
Bland de mer kända modellerna finns:
Soumar: En landattack-kryssningsrobot med en räckvidd på upp till 2 500 till 3 000 kilometer och som är deras mest avancerade kryssningsrobot. Den är en vidareutveckling av den ryska Kh-55, som Iran tidigare skaffade illegalt och som de testat sedan 2015.
Hoveizeh: En variant av Soumar, med en räckvidd på omkring 1 350 kilometer, utformad för att vara kapabel att genomföra operationer under alla väderförhållanden.
Ya-Ali: En mindre landattack-kryssningsrobot med en räckvidd på cirka 700 kilometer, utvecklad för precisionsangrepp mot strategiska mål.
Qader: En anti-skepps-kryssningsrobot med en räckvidd på 200 till 300 kilometer, avsedd främst för kustförsvar och att träffa mål till sjöss.
Balistiska missiler från Iran
Deras missilarsenal anses vara den största och mest mångsidiga i Mellanöstern. Några av de mer kända missilerna inkluderar:
Shahab-serien, inklusive Shahab-3 som är en medeldistans ballistisk missil med en räckvidd på ungefär 1 300 km.
Sejjil, en annan medeldistansmissil som använder fast bränsle och har en uppskattad räckvidd på omkring 2000 km.
Fateh-110, en kortdistans ballistisk missil som har modifierats i flera varianter för ökad räckvidd och noggrannhet, inklusive Fateh-313 och Zolfaghar, vilket möjliggör räckvidder upp till ungefär 700 km.
Khorramshahr, som är under utveckling och rapporteras ha en räckvidd upp till 2,000 km, baserad på information från iranska källor.
Utöver dessa har Iran även en växande kapacitet inom rymdteknologi, vilken ger dem viktig erfarenhet som kan tillämpas på utveckling av längre ballistiska missiler. Safir och Simorgh är exempel på raketbärare som använts i deras rymdprogram och som teoretiskt skulle kunna ge insikter i utvecklingen av interkontinentala ballistiska missiler (ICBM), även om dessa primärt är designade för att sätta satelliter i omloppsbana snarare än som militära missiler.
Export av drönartekniken
Dessutom har Iran levererat drönare till sina regionala allierade och ställföreträdare, inklusive Hizbollah i Libanon och Huthierna i Jemen, och använder dessa UAV:er för att utöka sitt inflytande och genomföra operationer i regionala konflikter.
År 2023 reste Lukasjenko till Iran för att underteckna en ”samarbetsvägkarta” mellan Iran och Belarus vilket betonade behovet av nära samarbete för att möta uppfattade ”hot” från väst.
Dessa drönare är inte bara verktyg för strid på slagfältet utan tjänar också strategiska syften i Irans bredare militära och politiska strategier.
Svenskt bistånd till Iran och Tadzjikistan
Det svenska biståndet till Iran var 131 282 803 kronor under de senaste 10 åren enligt Openaid som ledarskapsprogram She Entrepreneurs och stipendier för svensk högskola. Det svenska biståndet till Tadzjikistan har mellan 1998 till 2023 varit 546 219 069 kronor.
Det finns en komplex balans mellan att erbjuda bistånd för att stödja civila samhällen och utvecklingsmål speciellt i länder som är fientliga mot Sveriges intressen, och samtidigt vara medveten om potentiella militära och strategiska intressen som finns hos de biståndsmottagande länder. Tyvärr behöver vi ställa oss frågan om pengarna inte hade kunnat användas bättre.
Källor: ChatGPT 4.0, OpenAID och Twitter
About The Author
Svenska 
English